Adopterade problembarn.....

.... finns det ett samband mellan problem och adoption? Många tror sig veta att det är så, men jag vet inte om det är ett fenomen som man försökt vederlägga. Belastning på barn varierar ju otroligt, men frågan är om adoptionen i sig är en faktor som påverkar stress och levnadsglädje. Många barn säger sig inte bry sig om sina biologiska rötter, vi har en på nära håll som säger till sina föräldrar, "Jag har en mamma och en pappa och det är ni, allt annat skiter jag i!" Så tror jag det kan bli om man som litet barn får total respekt och gränslös kärlek. Barn som adopteras i högre åldrar kan ibland ha minnen av personer som vårdat dem, inte nödvändigtvis sina biologiska föräldrar, lika gärna en vårdare på ett barnhem i Ukraina eller Korea. Band knyts och bryts, precis som alltid i livet. Våra nya sociala familjemönster gör ingenting lättare. Partners kommer och går, mammor blir ensamma, pappor hittar en ny kvinna, ingenting är konstant och det man kan oroa sig för är om barnen känner sig ha anledning att knyta band till någon ny person inom familjen. Mina egna erfarenheter är i detta smärtsamma, mina barn känner en viss tomhet och blir lite vilsna ibland. En etablerad stabil familjerelation kan plötsligt av olika skäl brytas upp av anledningar som barnet inte har förmåga eller ens vilja att förstå. Barnet bara står där med ett frågetecken i pannan:"Pappa, vart tog C vägen? ,.....men kommer hon inte tillbaka då? Tycker hon inte om oss?" Frågorna är många men svaren få.

En central fråga är om detta är knutet på något sätt till adoption. Jag tror faktiskt inte det, men kan mycket väl ha väldigt fel. Sen om det är adoptionen i sig eller den typ av människor som adoptivföräldrar är, vet jag inte.

Åsikter mottages med tacksamhet!!!