Utsatta adoptivbarn

Många barn adopteras av föräldrar som inte har tillräcklig insikt eller stabilitet. Det krävs faktiskt mera av en adoptivförälder än av en "vanlig" förälder. Därför har vi en massa kontroller och intervjuer innan man får tillstånd att adoptera. Det är bra. Men en sak man glömmer i dessa intervjuer är att föräldrar kan överföra beteende på sina barn, beteenden som ibland kan var orsakade av beteendestörning, t ex narcissism, borderline eller historionisk störning. Det är givetvis samma med biologiska föräldrar, men där har man ingen påverkan från soc eller annan verksamhet. Det är bra, alla barn har rätt till egna föräldrar och har rätt att hamna i vilken familj som helst, inom vissa ramar. Säkerhet är viktigt, trygghet och en vettig försörjning likaså. Värdesystem? Nja, det kan man aldrig utvärdera, det skulle gränsa till fysisk antropologi som var lite poppis på 30-talet. Vem skall få bli förälder? Skall vi börja med rashygien för adoptivföräldrar?

Kärlek, respekt och ett visst ramverk behöver alla barn ha, men ibland finns det osäkerhet i anknytningen som skapar förvirring hos barnen. Jag pratar ofta med mina barn om detta och dom tänker ibland på hur livet skulle varit för dem om de inte hade lämnats till ett barnhem i Mekongdeltat. Mina ögon tåras och jag får en stor klump i halsen när jag tänker på detta.

Vad kan vi vuxna göra? Prata, diskutera se till att den sociala miljön är OK. Jag har valt att öppna mitt hem för traktens barn. Det gynnar både dom och mina barn. Vi har ofta övernattare, ofta matgäster och ibland bio hemma för dom som behöver komma undan lite. Det ger en social förankring för mina barn som är svårslagen.

Huvudsaken är att man använder hjärtat i uppfostran, inte bara hjärnan.